Då min sambo är ännu mer ateistisk än jag skulle jag först och främst bil orolig över att något hade hänt eller slagit slint i skallen om han en dag skulle deklarera att han blivit frälst… (Inte för att religiösa i sig har något fel i skallen, så klart, utan för att det skulle vara så långt ifrån den människa han är idag). Om han fortfarande är samme person i övrigt skulle det inte innebära något större problem, tror jag, men om han skulle bli så djupt religiös att det påverkade hans åsikter/person/sätt att vara… Då skulle han ju inte vara samme person som jag blev kär i och valde att dela mitt liv och framtid med och det skulle ju innebära problem. I sådant fall skulle man ju nästan behöva omvärdera sitt förhållande, precis som om något annat inträffade som i grunden ändrar en person. Men det omvärderande kanske inte nödvändigtvis innebär att avsluta förhållandet; pga av olyckor/sjukdom kan ju en persons personlighet ändras men man kan ändå välja att stanna kvar.

Har bra vänner som är religiösa och men jag lärde ju känna dem så, så även om jag ibland kan tycka det är jobbigt när religiositeten gör sig påmind så påverkar det ju inte ens vänskap. Om däremot en nära vän skulle blir frälst och pga det ändras som person, återigen så skulle ju det göra en fortsatt vänskap svår eftersom det inte var den personen jag lärde känna och tycka om. Men som sagt, det beror ju på hur pass förändrad personen skulle bli.

Jag känner ungefär som TS, att det skulle vara en omöjlighet att leva med en person som är aktivt troende. Min f d man var minst lika ateistisk som jag, så det var något vi delade. Dock kan jag faktiskt känna att våra barn inte får en chans att välja,. De bir ju precis lika indoktrinerade in i ateismen som många andra barn blir in i reiligionen. Eller nej, lika indoktrinerade ska jag inte säga eftersom jag inte känner mig hotad av kyrkan. Jag tror ju inte att något hemskt ska hända dem om de vänder sig till kyrkan.

Om jag nu kommer att dela mitt liv med någon i framtiden har jag svårt att tro att det blir med någon som har ett "religiöst bagage". Men vem vet, kärleken är ju blind .

Skulle den jag lever med bli frälst så hoppas jag verkligen att jag har varit delaktig under processen och inte bara blir ställd inför faktum. Diskuterar man inte en så viktig sak så är nog inte äktenskapet vad det borde vara…

Det skulle ju faktiskt kunna vara ett av barnen som kommer och säger att de har funnit Gud. Då är det väl bara att förhålla sig till det. Det tror jag mig faktiskt om att klara. Men vissa samtalsämnen skulle nog få undvikas för familjefridens skull .

Min man är inte alls troende som jag och det har funkat i över 30 år

Många diskussioner har det blivit genom åren men det är bara intressant. Ingen av oss har försökt att förändra den andre.

Det har varit bra för vår son också tror jag då han har fått se två sidor av myntet så att säga och valt alldeles själv vilken livsåskådning han har.

Hemma gick det bra med en mor som trodde på Gud och en far som trodde på Marx. Själv lutar jag åt Marx och det gör min man också då även hans far lutar åt det hållet

#0

Jag tror det skulle bli väldigt knepigt om det blev som du beskriver det. Skulle min gubbe förändras så mycket så är han ju inte längre den man jag gifte mig med…

Vi har nog med kulturkrockar ändå - det höll på att bli skilsmässa på Julaftonskvällen då han ville kolla midnattsmässan från Rom (nostalgi och hemlandstoner) och jag ville kolla Stig Helmer 

#5: Det löser man lätt genom att skaffa en TV till, brorsan har ett stort intresse för sport och jag är totalt ointresserad, men eftersom han har en egen TV blir det aldrig några konflikter

#6

ja jag vet. Vi har två TV - det brukar lösa det mesta till vardags. Men på julafton ska man ju gubevars "umgås" också 

Det beror väl på hur religiös? Vissa tror ju bara på gud men struntar i synd och allt det andra hämska. Ser det bara som ett stöd och tröst.