Jag kallar mig kristen och det till trots så tror jag att du kan ha fog för din känsla. Det finns många kristna som jag absolut inte vill umgås med eller ens diskutera och som även ger mig denna känsla.

Personligen föredrar jag att ha min tro just personlig och inte låta den påverka mitt umgänge även om det av vissa anses som okristligt.

En erfarenhet som gäller politiska åsikter och inte religiös tro: Jobbade med en person som var rätt borgerlig i sina åsikter, medan jag står till vänster politiskt. Vi respekterade båda våra vitt skilda synsätt och hade många lugna och jätteintressanta diskussioner om samhälle och politik. 

Med många andra är detta omöjligt, de tycks närmast bli personligt förolämpade av att man inte delar deras åsikter. I vissa fall har det t o m varit så att jag fått frågan om vad jag anser om något och då uppriktigt svarat. Har ibland rekommenderat dem att låta bli att fråga om de inte tål att höra min åsikt.

Kan också få den känslan, men inte bara när de gäller religion utan alla känsliga frågor. 

Som i skolan när jag jämt hamnar i grupparbeten med en extremt homofobisk person. Även om vi inte pratar om ämnet så gör bara vetskapen om hans åsikter mig en aning obekväm. Särskilt eftersom att han inte klarar av att argumentera för det om man väl pratar om det.

#3 Känner igen det där. Det kanske har lite att göra med att alla människor har någon slags grundinställning till människor och världen runt omkring. Tycker man en viss sak 'spiller det nog över' på hur man ser på annat och risken finns att man kanske själv blir utsatt för personens intolerans. Om man har en negativ inställning till homosexuella är nog risken att man är intolerant inför andra saker som man anser bryta med någon slags norm.

#1 Låter som en sund inställning! Jag hade en vän som var blivande präst när jag var yngre och pluggade. Han var troende och väldigt tolerant. Vi hade väldigt mycket gemensamt, och var överens om det mesta som gällde det världsliga. Jag känner ibland att jag behandlade honom lite orättvist för vi tappade kontakten, det var så att han ville starta en konstgrupp ihop med mig där vi skulle sprida åsikter och ge uttryck för våra värderingar. Jag gav honom kalla handen till detta, det bar mig emot att utifrån hans sätt att se på saken var det väl någon slags missionstanke som låg till grund. Ibland ångrar jag att jag inte gav honom en chans  🙂 Det är nog farligt att vara för reserverad och på sin vakt bara för att människor har vissa trosmässiga uppfattningar är min poäng här.

#0: "Jag tror att jag tycker det är obehagligt att de tänker att det finns något tidlöst, en moral och värden som är rätt och som ej går att kompromissa med."

Gäller det även sådana "grundläggande moraliska" värden som att alla är lika i värde och rättigheter, har rätt till sina liv och läggningar, att man helst inte gör något levande illa i onödan osv.? (Bortser nu från att även det kan diskuteras om man går in i detalj, det är inte det jag vill åt här.)

Det du beskriver om "troende, särskilt abrahamiter" – om det är vad jag tycker mig känna igen – upplever jag även med materialistiskt troende, i dagligt tal "ateister". Nämligen om personen, oavsett vad hen tror på, är just troende på ett sådant sätt att jag kan ana (eller att personen direkt skriker ut, för det finns ju de som gör) en stängd dörr för alternativa möjligheter, en bristande ödmjukhet inför vad "verkligheten" kan komma med för överraskningar. (Inom rimliga gränser, där t.ex. ihålig jord och rymdödlor har större bevis- eller beläggbördor än det mesta. Låter i övrigt bli att just här problematisera "verkligheten" heller.) För min del tror jag det är den stängda dörren jag har svårt för.

#4: jag upplever också att sådant kan spilla över. Om jag ska vara litet överkonkret: gärna diskutera med en nazist (när jag orkar). Men ha ett förhållande med hen? Tror inte det. Inte av social feghet eller någon sorts smittorädsla, utan för att det gäller så grundläggande idéer om och djupa känslor för vad en människa är, vad kärlek är och inte är osv.

#6 Om allas lika värde och alla människors rätt till det ena och det andra kan sägas vara grundläggande moraliska värden, så är det helt klart så. 

Jag kan känna igen din tanke om 'den stängda dörren', jag har svårt för den inställningen med. Jag tror man vinner mycket på att utforska med ett fritt sinne så länge man har ena benet i den objektiva verkligheten (Den verklighet vi alla kan erfara och testa).

Får jag svara trots att tråden är gammal?

Jag är en sådan där som du menar att du känner dig obekväm med. En bibeltroende. Jag har hela mitt liv varit den udda fågeln. Hur många finns det av oss i samhället? Det är ju vi som är en liten minoritet. Titta bara på iFokus totalt.

På min arbetsplats är jag för det mesta den enda troende och får svara på deras frågor. Hade du klarat det?

De flesta av mina vänner är icke troende utan anknytning till kyrka eller trosuppfattning. Jag vet att de tycker mycket om mig som person och vi har väldigt kul ihop.

Exempel på saker vi har gjort tillsammans: åkt landvägen till indien, åkt MC till Grekland, rest runt i Europa, cyklat Vättenrundan ….

Var öppen för nya kontakter vi är inte så farliga

#8 Självklart får du svara :) 

Under denna hösten har jag vidgat mina vyer och mött folk av olika tro, jag måste medge att jag känner mig mer öppen idag vilket förvånar mig själv. 

Tack för råd och för att du delade med dig 🙂

Jag tycker uppriktigt om människor som inte delar min tro. Jag skulle aldrig någonsin se ner på någon annan bara för att de har en annan bekännelse.

Dessutom har jag gärna djupare samtal med de som tycker annorlunda.

Har du sett mitt och Emanuellas kärleksbudskap på andlig utvecklig?

https://www.youtube.com/watch?v=3YXINEYdnkY