När jag var liten pilt var man ju indoktrinerad till att tro på sånt trams, men när man växte upp och började tänka själv så vart det ju avskaffande av den tron, och jag har aldrig haft anledning att vackla från den ståndpunkten

Jag har tidigare i mitt liv sett mig själv mer som agnostiker. I tonåren följde jag med kompisar till någon kristen förening för att se efter om det var något för mig men det var det inte. Jag har av och till de senaste 15 åren varit på 12-stegsmöten där jag haft anledning att grunna på hur mitt förhållande till en högre kraft är. Det är först i höst som jag har tagit aktiv ställning som ateist. Trots detta har jag aldrig uppfattat mig som vacklande i min hållning eller törstande efter att ha en relation till en högre makt. Jag har bara varit nyfiket undersökande helt enkelt. Jag har till exempel aldrig oroat mig för att jag kanske skulle ha haft fel tro.

Jag har aldrig varit påprackad kristendom. Levde (som svensk) i ett stort invandrartätt område så det var ju inte så mycket om Jesus och Gud. Min mamma har aldrig varit troende heller.

Men det var ett tag sedan som jag funderade på att gå med i Jehovas men jag är glad att jag inte gjorde detta.