Att tala i  termer av god eller ond eller "vi" och "dem" som du gör nu är verkligen vanskligt om man drar det till den yttersta spetsen.

Vad som är det ena eller det andra beror verkligen på vem man frågar. Jag tycker man ska undvika sådan polarisering oavsett vilken världsåskådning man än har.

Annars kan det sluta rejält illa!

#0  Gillar inte ditt förtal av mig i den andra tråden. Du har satt ord i munnen på mig och påstått att jag sagt saker jag inte gjort. Jag förvånad att du studerar filosofi med tanke på hur irrationell du är som person.

#2

Personliga påhopp är inte tillåtna på denna sajt heller. Men jag överlåter på Morfalum att ta tag i det eftersom du riktar dig till honom.

#0

Inte nödvändigtvis, vi kan fortfarande prata om dåliga och bra handlingar. Mannen på bilden i inlägg #1 har gjort en dålig handling och kan i alla praktiska användningar av ordet kallas en ond jävla skithög.

Hur mycket ateist man än är så måste det väl ändå finnas ont och gott, rätt och fel i livet och givetvis hela gråskalan däremellan.

Har det verkligen med livsåskådning att göra?

#2 På vilket sätt var det ett förtal? Du talar om människor du kallar "religiösa personer".

Då skrev jag (inte alls någonting om dig som person) att jag tycker att det är motsägelsefullt att du ena stunden talar om "religiösa personer" och i nästa stund använder dig av väldigt dualistiska absoluta resonemang som är typiskt för dessa "religiösa personer" och deras världsbild.

Det är väl ett faktum att du avänder dig av sådana termer som i tråden "ateistbibeln" där du talar om gott och ont och om hur det har lönat sig att handla såsom många de stora abrahamitiska religionerna förespråkar (goda handlingar). Du tar tydligt avstånd från "religioner" men ditt sätt att resonera är väldigt "religiöst" vilket jag finner motsägelsefullt.

På vilket sätt är det att lägga ord i din mun?

Berätta nu på vilket sätt det är ett förtal?

Personliga påhopp är inte tillåtna och tyvär unnar vi dig inte att kalla någon en irrationell person.

#1 Jag håller med dig Maggan!

#4 Det beror helt på vad vi egentligen menar när vi säger det. Tycker du inte?

#5 Inte gott och ont. Ingen tydlig dualistisk, svart och vit verklighet. Själv ser jag det mesta ur nyttosynpunkt.

Ett exempel på en svart och vit världsbild är "Stöld är fel" t.ex.

För mig är det ett godtyckligt resonemang som gör anspråk på att vara en absolut och allenrådande lag men som kanske inte nödvändigtvis fungerar eller är särskilt relevant i vissa sammanhang.

Om någon stjäl min ena sko, har jag då inte rätt att stjäla tillbaka den?

Detta är på väldigt simplistisk nivå men sådana brister i absoluta resonemang kan man se på alla nivåer.

Det jag tycker är intressant i frågeställningen är inte vad som är gott och ont eller bra och dåligt i sig. Utan vem som "bestämmer" det?

Hur ska vi kunna veta när det inte finns något facit?

Jag antar att alla här anser att en självmordsbombare snällt sagt har hoppat i galen tunna - men det tycker ju inte hen….

jag tror absolut att det har med kultur och livsåskådning att göra.

#8

"Det jag tycker är intressant i frågeställningen är inte vad som är gott och ont eller bra och dåligt i sig. Utan vem som "bestämmer" det?"

Det är en utmärkt fråga och någonting som filosoferna har brottats med i evigheter.

"Jag antar att alla här anser att en självmordsbombare snällt sagt har hoppat i galen tunna - men det tycker ju inte hen…."

Nej, precis. Det finns ju många länder där det till och med finns ett starkt stöd för självmordsbombningar.

Det är en rätt komplicerad fråga. Jag kan tänka att om en person begår en handling och själv tror att det är gott - då kan man inte beskylla personen för att ha begått en ond handling. Uppsåtet avgör.

Men samtidigt tycker jag att det finns olika nivåer av förståelse/mognad. Ett bra rättesnöre är ju att det vi inte själva vill bli utsatta för ska vi heller inte göra mot andra. Och när vi kan ta det till oss så blir det ju en ond handling när vi gör något mot en annan person som vi själva vet att vi inte vill vara med om.

Men kan någon annan person bedömna vad som för en annan är en ond handling? Nej, kanske inte. Och då blir det onda/goda heller inget absolut. Var och en får gå till sig själv.

Men samtidigt kanske vi inte vill ha en värld där vi alla får göra som vi själva vill och har samvete till? Jag vill inte leva i en värld där det är okej med mord bara för att vissa människor tror att det är okej.

Komplicerat med andra ord.

#10: Så då kan man inte beskylla Breivik för att ha begått en ond handling, för han ansåg ju själv att den var god, samma sak med Hitler och Mao förresten. Nä ett gott uppsåt förlåter knappast handlingen

Rätt och fel, gott och ont.

Jag undrar fortfarande om det har med livsåskådning att göra?

Att mörda t.ex.

På ett sätt har det ju det för man rättfärdigar sitt beteende genom sin religion, övertygelse eller vad det nu må vara, men i och med att man måste "gömma sig" bakom detta, så innebär det väl ändå att man inom sig känner att det egentligen är fel att döda.

Eller tänker jag galet?

Tror knappast det, när man "gömmer sig" som du utrycker det söker man bara en ursäkt för att döda någon som man vill bli av med, eftersom man inte vill uppge det verkliga skälet. Att uppleva att det är fel att döda gäller inte alla.

#11:

Fast eftersom det för mig är en ond handling att mörda så kan ju jag döma Breivik efter mina normer. Och då har han begått en ond handling i mina ögon.

Jag tror egentligen att det finns en absolut sanning när det gäller onda och goda handlingar men att under vägen till denna förståelse så "har vi fått dispans". På samma sätt som jag inte kan döma en 1-åring som ond för att han slår sin kompis så kan jag på sätt och vis inte heller döma en vuxen som inte har fått den rätta förståelsen (ännu).

Fast kan man säga så egentligen? Finns det verkligen någon enda människa som t ex kan tortera någon annan och samtidigt tro att det inte är ont? Även om man tycker det tjänar ett bra syfte så måste man väl ändå ha någon form av känsla för att det är fel? Men jag vet inte…

Fast kan man säga så egentligen? Finns det verkligen någon enda människa som t ex kan tortera någon annan och samtidigt tro att det inte är ont? Även om man tycker det tjänar ett bra syfte så måste man väl ändå ha någon form av känsla för att det är fel? Men jag vet inte…

Jag skulle med lätthet och tillfredställelse kunna tortera någon som har gjort mig något ont. Låt oss säga, mördat någon jag älskar. Är jag psykisk avvikande? Nej, men jag har låtits söka min moral mer eller mindre själv i mitt liv, mina reaktioner och mitt sätt att leva är en människas, ett djur, inte någon overklig allälskande varelse beredd att offra det liv jag har och allt vad det innebär för att någon sagt att åt mig att jag ska göra det.

#15:

Jag kan förstå ditt "behov" av att hämnas, men känner du även innerst inne att det är rätt?

Om du har rätt att tortera någon pga vad han gjort så kanske mördaren hade rätt att döda den du älskar? Var går gränsen? Är det fritt fram att alla går efter sina begär och känslo-behov? Eller är det bara okej när någon annan börjar?

#16 Nej det känner jag faktiskt inte. Jag har inte vuxit upp med en sådan tydlig etik. Min mor, som uppfostrat mig är en väldigt humanitär, solidarisk och kärleksfull människa vad du kanske skulle kalla en "god människa" men det enda hon egentligen bankat in i mig är vikten av ordning, disciplin och självständighet egentligen. Men ingen riktig syn på hämnd, solidaritet, kärlek osv osv. Snarare en nyttoprincip om att man inte ska vara en last för andra och sköta sitt.

Eller är det bara okej när någon annan börjar?

Gränsen går vid att vi alla är individer med integritet. Jag gör inte övertramp mot dig, det är en naturlig hållning jag har, därför att jag anser det vara en idiotisk attityd som inte leder någon vart. Men om någon gör övertramp mot mig då kommer jag att försvara min integritet så långt det går inom ramarna för kontexten (lagar, straff, sociala koder) eftersom att jag inte vill drabbas av sanktioner för min hämnd.

Är det fritt fram att alla går efter sina begär och känslo-behov?

Absolut inte och det är en viktig skillnad vi satanister gör, det är en princip vi har. Vi tror på ansvar vi inser att ett funktionellt samhälle kräver regler. Dessutom tror vi på individualism och att göra mot andra som de gör mot oss. Integritet och ansvar är på något sätt ledstjärnor.

#17:

Det som slår mig när du förklarar är att det du gör styrs av regler och vad som fungerar och att kärlek, medkänska, empati osv verkar vara oviktigt? (Jag menar inte att jag tror att du saknar dessa egenskaper utan mer att de inte blir viktiga i förhållande till främlingar.)

Men om någon gör övertramp mot mig då kommer jag att försvara min integritet så långt det går inom ramarna för kontexten

Vad innebär det att försvara sin integritet? På vilket sätt gör man det när man hämnas? För mig är det att svika min integritet att sjunka lika lågt som den jag hämnas på. Då blir jag inte ett dugg bättre än honom/henne, dessutom tycker jag att hämnd saknar funktion annat än att för stunden stilla mina egna känslor.

Vi tror på ansvar vi inser att ett funktionellt samhälle kräver regler. Dessutom tror vi på individualism och att göra mot andra som de gör mot oss. Integritet och ansvar är på något sätt ledstjärnor.

Jag får inte ihop ansvar och att göra mot andra som de gör mot oss. För mig kan en ansvarsfull människa se bortom handlingarna hos andra människor och försöka handla bättre själv. Sen finns det ju gränser för vad man klarar av. Om någon mördar mitt barn så vet jag inte hur jag skulle handla i praktiken. Men det är något annat än vad jag faktiskt anser vara rätt.

Men jag kan också förstå att man tänker som du gör när man inte tror på någon Gud eller på absoluta saker som godhet och ondska. Man blir mer hänvisad till sig själv och till detta enda liv, och varför ska man då gå omkring och vara överdrivet snäll mot andra? Vem belönar en för det?

#15 o 17: Håller helt med dig Morfalum! jag är inne på exakt samma linje!

#0 Jag är benägen att hålla med, men … en tanke som slår mig är att den form av uppdelning du beskriver som negativ, egentligen inte är så långt borta ifrån den kategorisering/generalisering som finns inbyggd i dina egna ord längre ner i texten, alltså att uppdelningen "vi och dem" skulle kunna liknas vid uppdelningarna "god - ond", "rätt - fel".

#19 Vad trevligt!

#20 Det är klart att vi har något vi strävar efter och finner rätt och sant Skillnaden ligger i att vi tror inte att det "sanna" gäller alla människor, det är inga absoluta sanningar som skulle vara fördelaktiga för var och en. När jag säger vi satanister strävar efter detta osv osv, då menar jag att det enbart är vi som gör det och vi förväntar oss inte att någon ska följa exemplet, tvärt om. Vi gör inget försök att sprida våran tro till någon som inte redan bekräftar den. Vi tror inte på enhetlighet, vi tror på olikhet (i motsats till jämlikhet) och på pluralism.

#18 Det som slår mig när du förklarar är att det du gör styrs av regler och vad som fungerar och att kärlek, medkänska, empati osv verkar vara oviktigt? (Jag menar inte att jag tror att du saknar dessa egenskaper utan mer att de inte blir viktiga i förhållande till främlingar.)

Nej precis, det är inte viktiga värden i förhållande till främlingar utan snarare något reserverat för dom jag älskar och bryr mig om. Jag kan inte känna kärlek för en främling, hur skulle jag möjligtvis kunna göra det?

Jag får inte ihop ansvar och att göra mot andra som de gör mot oss. För mig kan en ansvarsfull människa se bortom handlingarna hos andra människor och försöka handla bättre själv.

Vi handlar alltid "bättre själva" i första hand. Vi anser oss vara bättre eller högre exempel av människor. Vi gör mot andra som vi vill att de ska göra mot oss i första hand. Men om någon skulle kränka vår integritet, t.ex. behandla oss illa i vårt eget hem då kommer vi antagligen att markera "detta är inte okej" och göra det med besked, det ser jag som ansvar. För att hela tiden visa kärlek och förståelse för något som för oss är ett oönskvärt beteende, det ger mer av samma sak. Vi tror inte på att visa kärlek och förståelse för en exempelvis lat person som inte tillför något till samhället, vi tror att det leder till att denna person allt lättare kan parasitera på andra människor.

#21:

Nej precis, det är inte viktiga värden i förhållande till främlingar utan snarare något reserverat för dom jag älskar och bryr mig om.

Det är nog där våra åsikter skiljer oss som mest, tror jag.

För att hela tiden visa kärlek och förståelse för något som för oss är ett oönskvärt beteende, det ger mer av samma sak. Vi tror inte på att visa kärlek och förståelse för en exempelvis lat person som inte tillför något till samhället, vi tror att det leder till att denna person allt lättare kan parasitera på andra människor.

Nej, det finns ju gränser. Men man kan visa förståelse samtidigt som man ställer krav. Man kan acceptera människan samtidigt som man inte accepterar hennes handlingar.

Men risken blir kanske att man dömer utifrån sig själv och sina erfarenheter. Det är lätt att säga att någon är lat men det kan ju vara så att den personen har problem som vi inte har en aning om och som inte syns. I det läget kanske den tuffa attityden gör så att personen aldrig orkar ta tag i det som är problemet.

Och då hamnar vi åter igen i frågan: vad är ont och vad är gott? Det som ser ont ut för mig kanske är det enda goda i en annan människas liv, pga vad han/hon varit med om.