Jag är ateist och är inte alls högljudd av mig. För mig är det viktigt att respektera att alla tror, eller inte tror, olika. 

Jag måste passa på att kommentera det sista citatet också. Jag blev mobbad under hela min uppväxt (med bl.a. sexuella trakasserier och dödshot), blev misshandlad av min partner i slutet av tonåren (som slutade i en 2 år lång polisutredning och en två dagar lång rättegång), förlorade ett barn vid nästan halva graviditeten m.m. Jag är fortfarande ateist trots dessa, för mig, trauman.

#0: Jag ser det som att skribenten är mest frustrerad över att bli ifrågasatt i sin tro. Detta är vad "nyateismen" gör, den ifrågasätter, betydligt mer än vad ateister gjort historiskt sett. Det skrivs böcker, föreläses osv.

Det mest intressanta citatet från debattartikeln tycker jag är detta: "Finns gud? Det är en icke-fråga och helt irrelevant."

Här visar han med all önskvärd tydlighet att han är totalt ointresserad av verkligheten. Hur ska man då kunna diskutera religion med honom, när han anser att hans anspråks riktighet är irrelevant?

Utöver detta försöker han bara måla upp en sorts ansträngd nidbild av ateister, ganska tröttsamma stereotyper som framförs. Men jag håller med om att det absolut är religiösa som har en del att förklara, då det är just de troende som besitter en irrationell världsbild konstruerad av vanföreställningar och stenåldersmytologi. Som icke-troende/ateist har man inget att förklara.

#1: Mycket starkt av dig att berätta om detta, och det slår effektivt hål på hans löjliga påstående. De allra flesta har varit med om tunga perioder i livet, men sådana erfarenheter är ju inga argument för några gudomligheter, om något förhåller det sig väl tvärt om kan man tycka. Insikten rörande verklighetens natur bör inte förändras baserat på personliga trångmål, och att hävda att den borde det är ohederligt.

Kan flika in också att jag går igenom denna krönika ganska ordentligt i senaste avsnittet av min podcast Kvack!, länk till hemsidan finns i signaturen för den som känner sig manad.

Jag har åtminstone varit ateist, under hela min uppväxt, men med lite mer nyansering har jag landat i agnosticism, eftersom jag lika lite kan veta att någon gud inte finns som att det skulle finnas en. Jag har alltså inget skäl att hävda att ingen gud finns, men jag tror inte på någon.

Annars finns ju ett veritabelt smörgåsbord att välja på.

Och högljudd i de frågorna har jag aldrig varit och inte heller upplevt att någon annan skulle vara. Däremot har jag ofta, mycket ofta, stött på folk som ganska envetet och ibland högljutt förfäktat just sina idéer om vilken gud som är "rätt", men inte nog med det, också vilket som är rätt sätt att dyrka guden.

#4: Då är du en agnostisk ateist, ateism behandlar endast själva trosfrågan.

Jag fastnade precis som er övriga för detta citat:

_" Jag kan inte släppa tanken på att de malliga gudsförnekarna är samma människor som aldrig råkat ut för något allvarligt i livet. Inga trauman och inte allt för mycket motstånd"
_
Förutom att han ger sken av en rätt så nedvärderande människosyn så tycker jag inte att hans logik håller. Om vi rent hypotetiskt säger att det finns en osynlig "regissör" som bestämmer hur en liv ska se ut, så känns ju denna tanke mer nedslående än motsatsen där händelser sker slumpartat eller "naturligt". Om vi säger såhär: Tanken på att jag skulle få cancer på naturlig väg känns betydligt mer tilltalande än att en osynlig "regissör" fullt medvetet skulle stoppa in den i mig.

#2 Här visar han med all önskvärd tydlighet att han är totalt ointresserad av verkligheten. Hur ska man då kunna diskutera religion med honom, när han anser att hans anspråks riktighet är irrelevant?

Sannerligen. Att bevisbördan dessutom ligger hos den som postulerar att det finns en högre makt ser jag som självklar? Personen i fråga verkar sakna anknytning till verklighet och samhälle, han verkar skriver från sluten samvaro där vissa idéer som skiljer sig från vad som anses vara okej inom denna samvaro ses som fientliga. 

#6 Om vi säger såhär: Tanken på att jag skulle få cancer på naturlig väg känns betydligt mer tilltalande än att en osynlig "regissör" fullt medvetet skulle stoppa in den i mig. 

Klassiskt problem som ingen företrädare för kyrkan riktigt kunnat reda ut rent logiskt som jag ser det. Är det den fria viljans fel, arvssyndens fel att vi inte har evigt liv och vi lever i paradiset på jorden? Det människans eget fel att vi får cancer (om man bortser från destruktiva livsstilar)? 

#0 Att han menar att gudsförnekarna är människor som aldrig behövt en högre makt pga. att de vandrat genom livet bekymmersfritt är skrattretande, larvigt och totalt verklighetsfrånvänt. Låt honom gå på, det där kommer vinna gehör inom slutna grupper men kommer aldrig att vara något som helst inlägg i en samhällsdebatt. Varför inte prata om det som vi kan enas om i stället (det vi kan ta på och studera)? Varför måste vi strida kring existentiella frågor, de enda som tar sådana diskussioner på för stort allvar och tar illa upp av oliktänkade är de som vill pådyvla och hetskt påverka andra att dela deras tro/uppfattning eftersom man inte kan tolerera skiljaktigheter och olika synsätt som borde kunna gå sida vid sida. Sådana människor kan vara farliga om de tas på för stort allvar.

#7:

Sådana människor kan vara farliga om de tas på för stort allvar.   

Detta är en viktig poäng, som jag inte tänkt på tidigare. För steget från det han säger till att tro att man "bara" behöver utsätta ateister för extremt trauma för att konvertera dem är inte långt.

Riktigt konstigt resonemang, det där med att man är ateist för att man inte varit med om tillräckligt mycket jobbiga saker. Om vi nu säger att alla jag känner skulle dö, mitt hus brinner ner, bilen skär ihop, jag  blir arbetslös, super ner mig, får nån hemsk sjukdom… Kanske skulle jag i förtvivlan ropa på nån gud efter hjälp.

Men vad förändrar det? Min olycka är ju inget argument vare sig för eller emot existensen av nån gudomlighet. Jag vet att guden finns för jag fick cancer och då bad jag till honom. Typ. Fick jag nåt svar då? Blev jag botad? Nej inte direkt… men jävlar vad jag bad! Så kom inte och säg att det inte finns nån gud.

Vad tusan har trauman med saken att göra? Jag är 27 och bokstavligen hela mitt liv utan uppehåll har varit kantat av trauman. Om något gör det mig ännu mer övertygad om att det inte finns någon Gud eftersom jag anser att det i så fall skulle vara grymt att utsätta någon för det jag gått igenom.

Han kanske anser att trosfrihet innebär att vi som inte delar hans tro borde hålla käft?

#11: En förvånansvärt vanligt inställning.