Jag har den boken på svenska, borde läsa den någon gång.

Thumbs up till hans svar i videon.

#2 Eller hur! Han är så himla kvick!

#1 Kan verkligen tipsa om att läsa Illusionen om gud (heter den va?). Det är rolig läsning med en del humor och man blir bra på att ge svar på tal i diskussionen kring gud eller inte gud🙂

På Svenska Dagbladets ledarsida ojade man sig väldeliga över Dawkins bristande ödmjukhet, när han besökte Sverige. Samma ledarsida snackar väldigt om vikten av kunskap i skolan, det är väl vikten av kunskap Dawkins betonar vad jag förstår. Kanske vill dessa ledarskribenter vara vän med både KD-fundamentalister och kunskapsivrare som Jan Björklund…

http://www.svd.se/dawkins-anhangare-behover-odmjukhet

Jag gjorde en referens i den andra tråden, och var mindre tydlig med exakt vad och vem. Nu hittade jag ett exempel och lägger det i denna tråd istället, då det inte specifikt har med evolutionsläran att göra, utan mer allmänt är kopplat till Dawkins. Lite opposition så att säga.

Det är från 2008 då biologen Rupert Sheldrake berättar om ett möte med Dawkins då denne gjorde ett BBC-program, videoklipp (6 min).

Intervjun med Dawkins och Sheldrake, börjar nämnas ca 1,5 minuter in i klippet.

#5: Dawkins är väldigt krass i sina påståenden, och med evidens i ryggen kan man såklart vara det. Det är bara att titta på hur populär Agnes Wold med all rätt blivit senaste tiden tack vare samma krassa förhållningssätt till verkligheten.

Om evidensen skiftar är nog Dawkins (och Wold) inte sena med att ändra sig i sina uttalanden, de är ju trots allt intellektuellt hederliga vetenskapsmän. Många blir dock osäkra, och nästan lite fientliga, när saker och ting presenteras med sådan självsäkerhet. Liknande krav på ödmjukhet ser man dock aldrig i andra riktningen, ingen tycker att prästen på söndagens gudstjänst borde tillägga att gud "kanske" finns. Den som sitter på kunskap ska vara ödmjuk och den som sitter på tro ska vara bergsäker.

Ingen lätt balansgång tydligen.

#7 Håller med dig. Det finns skäl att känna sig säker och som man företräder något som faktiskt bygger på ackumulerade data från metodiska undersökningar som bör vara provbara för alla. Det finns lite i en sådan disciplin som vill mörka eller föra bakom ljuset utan snarare en transparens, en öppenhet men framförallt en ödmjukhet inför världen omkring oss. 

Kalla mig scientist, men finns det något en bör sätta sin tillit till så är det den mänskliga förmågan och potentialen att försöka förstå världen med de medel som vi alla har tillgång till.  Självklart kan man känna sig säker och som man faktiskt tjänar hela mänskligheten då man företräder sådana discipliner.

#7 SvD:s ledarskribenter är själva väldigt duktiga på att betrakta (åsiktsmässigt) oliktänkande som idioter.

Ett citat som exempel:

"Frågeställningar som förr endast återfanns hos haschtomtarna i alternativrörelsen dominerar nu debatten i Almedalen. Om opinionsmätningarna får rätt kommer Stefan Löfven i höst få förhandla med inte mindre än tre partier som alla vill införa sex timmars arbetsdag. Ett av partierna vill dessutom betala fullt arbetsföra människor för att ta ledigt från jobbet och vara hemma under ett så kallat friår. Det är svårt att ge någon exakt siffra innan Almedalsveckan är helt slut, men ETC-grundaren Johan Ehrenberg, som arbetat långt mer än heltid i tre decennier för en arbetstidsförkortning, har varit med i säkert hälften av alla debatter, känns det som. Tillsammans med Daniel Suhonen, som leder vänstertankesmedjan Katalys, nås full täckning.

(…)

Tunga politiska förslag, som alliansens 400-miljarderssatsning på infrastruktur eller Kristdemokraternas trevare om Natomedlemskap, går knappt att höra i det alternativa bruset av postkoloniala teorier om rasifiering, vithetskritik och identitetspolitik. Det finns inte längre något behov för en alternativ politikervecka, när hela vänstern har förvandlats till en politisk freakshow."

http://www.svd.se/aret-da-det-alternativa-blev-politisk-norm

Ett citat ur hans bok Illusionen om Gud:

"I tv-dokumentären Root af All Evil? intervjuade jag flera ledare och kritiserades för att ha valt ut amerikanska extremister och inte respektabla företrädare för mittfåran, till exempel ärkebiskopar. Det låter som en rimlig kritik, utom att det som i omvärldens ögon förefaller extremt i det begynnande 2000-talets Amerika faktiskt är mittfåran. Ett av mina intervjuoffer som förfärade de brittiska TV-tittarna mest var pastor Ted Haggard i Colorado Springs. Men långtifrån att vara extrem i Bushs Amerika är ’pastor Ted’ ordförande i National Association of Evangilecals, som räknar trettio miljoner medlemmar, och han säger sig hedras med ett telefonsamtal varje måndag då president Bush frågar honom till råds. Om jag hade velat intervjua vad som räknas till extremisterna i Amerika skulle jag ha vänt mig till ’rekonstruktionisterna’, vilkas ’dominioteologi’ öppet förordar en kristen teokrati i Amerika. Som en oroad amerikans kollega skriver till mig:

’Ni i Europa måste få reda på att det finns ett kringresande teopatrask som faktiskt predikar införandet av gammaltestamentlig lag - död åt homosexuella och så vidare - och rätt enbart för kristna att väljas till offentliga ämbeten eller rentav att rösta. Medelklassmassorna jublar över denna retorik. Om sekularisterna inte ser upp kommer dominionisterna och rekonstruktionisterna snart att vara mittfåran i en äkta amerikansk teokrati.’

En annan person jag intervjuade var pastor Keenan Roberts, även han från delstaten Colorado. Roberts personliga tokenskapsvariant tar formen av vad han kallar helveteshus. Ett helveteshus är ett ställe dit barn förs, av sina föräldrar eller av sina kristna skolor, för att bli vettskrämda för vad som kan hända dem när de dött. Skådespelare uppför skräckinjagande tablåer av 'synder' som abort och homosexualitet, med en djävul i scharlakansröda kläder som står där och hånflinar. Tablåerna är förspelet till huvudnumret, Helvetet självt, med realistisk lukt av brinnande svavel och de för evigt fördömdas ångestskrik och allt annat som hör till."