2012-03-11 10:24 #0 av: [Morfalum]

Jag tycker det är kul att slänga runt lite med religiösa doktriner och spåna lite. Nu har jag funderat mycket över Buddhismens koncept om "Anatman".

Många hinduistiska föreställningsvärldar talar om en "atman" en sorts individuell själ som existerar bortom det materiella och vandrar mellan olika dimensioner av kosmos (transmigration=samsara), vars form och i vilket sammanhang bestäms av dess karma (summan av tidigare handlingar).

Siddharta Gautama, den som inom Buddhismen kallas "Buddha", motsatte sig detta hinduismens koncept då han växte upp i ett Indien som var präglat av religiösa mönster vilka senare skulle utvecklas till modern hinduism.

Buddha talade snarare om "Anatman" ett sorts "no-self", det finns ingen individuell statisk själ som vandrar utan allting är i ständig rörelse, i ständig förändring och allting är i ett beroendeförhållande till något annat. Att det skulle finnas någonting statiskt är en illusion. Det är mänskliga "aggregat" som upplever verkligheten och ständigt, inte ett statiskt "själv".

Jag har stött på en liknande föreställning i mina äventyr i shamanistisk sydamerikansk religion, där en av de högsta insikterna man kan nå är att självet är fullkomligt obetydligt och att existensen är helt utan mening.

Hur tänker jag kring det här då? Som hedonistisk lyckosökare och förespråkare av att göra existensen så rik och meningsfull som det bara går, samt frossa i att bygga upp en positiv självbild: Jag tycker att detta är kloka teorier och jag ser de som sanningsenliga. Det är ju faktiskt så att allt vad jag kallar "jag" inte kommer att existera i framtiden, varken fysiskt eller psykiskt. Jag, i just detta ögonblick, kommer i nästa ögonblick vara en ny "kemisk förening", i takt med att jag går framåt i livet, lever och lär kommer också mina idéer och föreställningsvärdar omförhandlas och ganska snart så kommer det set av idéer uppstå eller så kommer redan existerande abstrakta koncept att få nya förankringar och sammanhang. Det är en illusion att det skulle finnas något statiskt "jag" rent fysiskt, psykiskt.  Jag har en genetisk kod och ett bagage av erfarenheter men hur kommer min genetiska kod och mina erfarenheter smälta samman med nya erfarenheter och med nya miljöer förutsatt att jag är i rörelse, i progression?

Gör det mig då till dum och ignorant när jag är stolt över mig själv? När jag tittar tillbaka på tidigare saker jag gjort och tänker "vad mycket jag har gjort" eller när jag ser frammåt och längtar till den tiden när JAG ska göra det och när JAG ska göra det? Vem är egentligen JAG om 5 års tid? Jag kommer fortfarande ha samma genetiska kod och samma uppväxt men jag kommer med all sannolikhet ha mycket nytt bagage med mig.

Jag skulle säga att den där sanningen, den må vara sann men varför skulle den hindra mig från att leva livet? Varför skulle jag möjligtvis vilja gå i kloster, bli en ingen och ge upp alla glädjeämnen (och sorger) livet har att bjuda för att det skulle vara att leva i enlighet med en sanning. För mig finns ingen karma, ingen atman, ingen himmel eller helvete. Det spelar ingen roll om självet eller det statiska är en illusion och ett mänskligt sätt att organisera världen. Det är härligt att leva! Och leva kommer jag att göra. Jag är jag och jag tycker om jag.

Hmm nu vart det långt och utsvävande... nåväl, det var roligt att skriva lite. Vore kul om ni andra hade något att tillägga eller invända.