Ett bra etikettknep är att undvika alla diskussioner om religion och politik på familjemiddagar - det finns alltid annat man kan prata om

#1 hahah! Ja det är faktiskt en idé.

Jag jobbar ju med populationsstudier bland äldre befolkning och vi har frågor om just tro och många fler än vad jag trodde uppger att de inte har någon tro. Tyvärr har jag inga siffror att komma med.

Själv har jag erfarenhet av mina farföräldrar som var frikyrkliga och det ger mig kalla kårar. Skenhelighet på högsta nivå enligt min erfarenheter.

Jag blev döpt snarast för att "det var så man gjorde" inte för att mina föräldrar var religösa. Mor erkände att hon inte trodde på Gud med hänvisning hur det såg ut i världen. Far sa ingenting, men religös var han knappast. Båda var med i statskyrkan "av födsel och ohejdad vana" själv gick jag ur så fort jag blev myndig. På släktmiddagar kom religon aldrig på tapeten och eftersom det mesta av släkten bodde i Västerås så har jag ingen direkt koll på om dom var religösa, men jag tror inte det, inget som tydde på det. Så religon har knappast varit en fråga i min relation till nära och kära, den har helt enkelt inte existerat

#3 Det är intressant. Under mina studier den här terminen har jag vid några tillfällen stött på teorin att äldre människor är religiösa till större utsträckning eller hittar tillbaka till religionen på äldre dar 

#3 Med all säkerhet är äldre mer religiösa än den yngre generationen men jag är ändå förvånad över att så många är ganska likgiltiga inför religion. Jag ska se om jag kan luska fram några siffror.

Sedan är det ofta skillnad i svar när det gäller intervjuer eller om det är självskattningsformulär.

Kanske lättare att svara anonymt

"När fan blir gammal blir han religiös" stämmer rätt bra i min släkt. Ingen är uttalat religiös, men om en kris uppstår (t.ex. någon dör) så tenderar de äldre damerna i släkten att plötsligt besöka kyrkan, prata om himmelen etc. Jag kan bara anta att det är deras sätt att försöka hantera sina känslor kring förlusten, och dödsångest i allmänhet.

Jag är döpt eftersom det i min släkt är en tradition, och man har varit för lata för att hitta på en egen namngivelseceremoni. Och kyrkor är ju fina. Men få gifter sig, och i min generation är ingen konfirmerad.

Själv gick jag i konfirmationsläsningen för att jag var intresserad av religion, och med tiden för att det var så fantastiskt kul att ställa frågor till prästen som han inte kunde svara på. När jag någon vecka före konfirmationen förklarade för prästen att jag hoppar av så fick jag svaret "jag har känt på mig att det här kanske inte är något för dig".

#7 intressant! Välkommen till sidan förresten!

#8 Tackar :-)

Min mamma, som skulle vara ca 80 år idag var alltid mycket kritiskt mot religionen och ansåg att den skapat mycket problem i världen. Hon läste gamla testamentet och plockade ut många råa och otäcka delar (om din son sagt emot dig ska du…  osv).

Min pappa som var lite äldre hade ingen tro men gick i kykan ibland för att "så skulle det vara".

#10 Min mamma, som skulle vara ca 80 år idag var alltid mycket kritiskt mot religionen och ansåg att den skapat mycket problem i världen.

Ja jag har hört detta argumentet förut, det är nog ganska vanligt ur sekulär synpunkt. Jag bara spekulerar, har inga som helst data.

Min pappa som var lite äldre hade ingen tro men gick i kykan ibland för att "så skulle det vara".

Lite så med mina släktingar också, men de gör som majoriteten av svenska kyrkans medlemmar, de nyttjar kyrkan som en resurs för att upphöja vissa meningsfulla händelser i livet; dop, begravning osv. Men de är inte alls kristna i sitt sätt att leva eller ser sig själv som sådana.

#11 Vad jag vill säga med detta är att dessa personer som är/var äldre inte alls var kristna fast de var äldre.

Som jag uppfattar det var min mormor mer kristen men egenligen inte så mycket som jag märkte av mer än det inte var ok när min mamma färgade håret, jag som tonåring var utan bh - det som jag märkte av var alltså mer en moralisk yttran

#12 Du har rätt, jag avviker lite från ämnet. Tyckte det var intressanta saker du tog upp.

Så kan det säkert vara och jag kan även tänka mig (beroende på vilken generation vi talar om) att om man växte upp i ett Sverige där kristendom hade en väldigt betydande roll och man fick kanske även ta del av konfessionell kristendomsundervisning, att man tar avstånd från religion och ser det som något negativt. Det är ju långt ifrån sanningen att tänka att alla svenskar av äldre generationer erkände sig till den kristna läran. Men jag tror ändå att vara kristen var en del av en etnisk identitet förr i tiden och de flesta såg sig som kristna.